-
Känner att jag måste få skriva av mig lite... Det är nog inte så smart att göra det av vissa omständigheter, men nu gör jag det ändå..
Alla tror att jag är 'stark'. Nån som inte tar emot ett enda skit från andra. Visst, jag är 'starkare' än vissa. Men jag är mänsklig. Jag tar åt mig oftast, som de flesta. Inte alltid, men oftast. Inte av människor som är äckliga och helt sjuka och barnsliga, omogna och egoistiska. Men av andra. Även fast jag låtsas som att jag inte gör det.
Vuxna i min omgivning förväntar sig att jag ska göra si och så. Att jag ska vara en bra förebild. Att jag inte ska gå ner på samma nivå som vissa... Att jag ska 'förlåta'. Men grejen är att de inte ser vad som händer bakom deras ryggar. De ser inte all skit jag får ta. De ser inte hur en människa hela tiden försöker trycka ner mig. Sen förväntar de sig att jag ska 'förlåta'.
Jag är ett barn. Alla under 18 är barn.. Inte riktigt kanske, men delvis. I princip är man alltid barn till någon. Man kommer alltid att vara barn till ens förälder. Men man slutar att vara officiellt barn när man är kring 14 kanske. Då blir man ungdom/tonåring. Men man är fortfarande ett barn.
Sen så känns det som att inte nån frågat hur jag mår egentligen... Visst har väl alla vuxna frågat hur jag mår. Men inte sådär så att det känns som att man kan berätta. Det är väl mer som att de bara frågar. Bara frågar för att det är deras plikt. För att de måste. Sen kvittar det de vad man svarar.
Själv vet jag inte riktigt hur jag mår. Jag påstår väl att jag mår bra, men i själv verket vet jag inte. Jag mår varken bra eller dåligt.
Jag mår dåligt när hon är i närheten. Jag mår helt okej när hon är 'borta' och jag lixom glömmer att hon existerar..
Ändå kan jag sitta och tänka på allt hur länge som helst. Utan att jag tänker att jag tänker på det. Jag blir lixom okoncentrerad. Ibland på lektioner och så kan jag sitta och tänka hur länge som helst. Sen när jag blir tillfrågad något så är jag helt borta...
Jag vet att alla tror att jag mår suveränt. Men hela skiten tar innerst inne kål på mig.
Jag har nog alltid vart en såndär som tycker synd om mig själv av till och med småsaker. Men dethär är inte samma sak. Jag tycker inte bara synd om mig själv.. Dethär är lixom något. Något ganska allvarligt.
Jag känner bara att jag inte är den som alla förväntar sig att jag ska vara. Att jag ska kunna sköta studier, kunna 'förlåta', vara 'stark', glömma. Ja hela skiten. Det är så himla svårt att räcka till..
Alla tror att jag är 'stark'. Nån som inte tar emot ett enda skit från andra. Visst, jag är 'starkare' än vissa. Men jag är mänsklig. Jag tar åt mig oftast, som de flesta. Inte alltid, men oftast. Inte av människor som är äckliga och helt sjuka och barnsliga, omogna och egoistiska. Men av andra. Även fast jag låtsas som att jag inte gör det.
Vuxna i min omgivning förväntar sig att jag ska göra si och så. Att jag ska vara en bra förebild. Att jag inte ska gå ner på samma nivå som vissa... Att jag ska 'förlåta'. Men grejen är att de inte ser vad som händer bakom deras ryggar. De ser inte all skit jag får ta. De ser inte hur en människa hela tiden försöker trycka ner mig. Sen förväntar de sig att jag ska 'förlåta'.
Jag är ett barn. Alla under 18 är barn.. Inte riktigt kanske, men delvis. I princip är man alltid barn till någon. Man kommer alltid att vara barn till ens förälder. Men man slutar att vara officiellt barn när man är kring 14 kanske. Då blir man ungdom/tonåring. Men man är fortfarande ett barn.
Sen så känns det som att inte nån frågat hur jag mår egentligen... Visst har väl alla vuxna frågat hur jag mår. Men inte sådär så att det känns som att man kan berätta. Det är väl mer som att de bara frågar. Bara frågar för att det är deras plikt. För att de måste. Sen kvittar det de vad man svarar.
Själv vet jag inte riktigt hur jag mår. Jag påstår väl att jag mår bra, men i själv verket vet jag inte. Jag mår varken bra eller dåligt.
Jag mår dåligt när hon är i närheten. Jag mår helt okej när hon är 'borta' och jag lixom glömmer att hon existerar..
Ändå kan jag sitta och tänka på allt hur länge som helst. Utan att jag tänker att jag tänker på det. Jag blir lixom okoncentrerad. Ibland på lektioner och så kan jag sitta och tänka hur länge som helst. Sen när jag blir tillfrågad något så är jag helt borta...
Jag vet att alla tror att jag mår suveränt. Men hela skiten tar innerst inne kål på mig.
Jag har nog alltid vart en såndär som tycker synd om mig själv av till och med småsaker. Men dethär är inte samma sak. Jag tycker inte bara synd om mig själv.. Dethär är lixom något. Något ganska allvarligt.
Jag känner bara att jag inte är den som alla förväntar sig att jag ska vara. Att jag ska kunna sköta studier, kunna 'förlåta', vara 'stark', glömma. Ja hela skiten. Det är så himla svårt att räcka till..
Kommentarer
Trackback
